flyborg85

idag har jag mått mycket bättre. Lyckades sova utan att vakna alltför ofta och kände mig riktigt utvilad när jag vaknade för en gång skull.. Det behövs fortfarande mycket energi för att jag ens ska orka gå ner och äta men det är framsteg iallafall..
Ett besök hos läkaren blev det också, berättade lite hur jag mådde , hon undersökte mig, lyssnade på mitt hjärta och kände lite på magen. Hon tyckte det var bäst om jag började med medicin eftersom man aldrig vet när attackerna kommer tillbaka och att jag var deprimerad märktes. Hon frågade också om jag har tänkt på att skada mig själv och liknande och det skulle jag aldrig göra. Självmord är något av det värsta jag vet. Nog kan man må dåligt och bara vilja fly från allt genom att inte leva längre, men att utsatta dem jag älskar för det skulle jag aldrig göra. Mina föräldrar har redan en stor sorg och ens tanken på att lämna dem frivilligt skulle aldrig falla mig.. min mamma o jag satt i väntrummet när jag frågade..: Mamma, trodde du verkligen att jag skulle ta livet av mig?
-Ja jag trodde faktist det.. jag va så rädd..
-Men mamma, det skulle jag aldrig någonsin göra. Skulle aldrig kunna göra så mot er..jag älskar ju er..
Mamma tittade på mig och gav mig en kram..Jag märkte genast att en sten lossnat från hennes hjärta.. Tänk er själva att erat barn mår så dåligt och ni är livrädda för att den ska sluta leva..inte finnas imorgon när ni vaknar..

Sedan var det dags att ta prover.. Dem värsta av dem alla!!!
Satte mig i stolen i labbet. stol o stol, skulle snarare säga elektriska stolen för det är faktist så den ser ut..sedan tittar jag på sköterskan och då ser jag hur hon drar fram den fasansfulla sjuhundrafemtiometer nålen, som ska in i min stackars arm..
-Slappna av..
-Jag försöker, men det går inte..
Det gick rätt fort och var inte så farligt, men när man väl sitter där så slår hjärtat ungefär trehundra slag i sekunden. Jag vänder mig om och ser ett helt jävla rör fullt med blod..
-är det där mitt?!
-ja, o det gick väldigt fort va?hon skrattade..
-mm..
Men det var inte slut där, då var det dags för sticka i fingret.. Om jag trodde att jag skulle dö! rena Tortyren !
Gick ut till mamma pekade på armen o fingret och såg så liten ut..

Och nu sitter jag här med plåster på mitt stackars finger och en lapp i armvecket..

Jag har till o med skrivit lite på min bok idag.. Ska fortsätta med det strax, är som att fly verkligheten för en stund.