flyborg85

Mörker skrämmer mig, det gör det verkligen.. Jag känner själv hur förändrad jag blir när ljuset slår om till mörker.. Det är då den ständiga oron kommer. Oron över att något ska hända någon jag älskar, bryr mig om.. Det är inte mig själv jag oroar mig för utan just någon annan.Kanske är jag inte lika rädd för att dö som att förlora någon? Låter väldigt själviskt kanske.. att man själv inte vill leva med sorgen.. Och bara för att jag mår dåligt vissa dagar så betyder det absolut inte att jag inte vill leva längre, tvärtom. Det är när jag är på botten och sedan tar mig upp igen som jag inser vad jag har att leva för, vilka underbara, älskvärda och helt enastående personer jag har runt omkring mig, som verkligen lyser upp min dag... Och det är jag så tacksam för..Ni vet vilka ni är, och jag älskar er så otroligt mycket!Jag är tacksam för varje dag jag får med er.

Mörkret skrämmer mig för att då blir man helt plötsligt så sårbar, inser hur konstig och sjuk världen har blivit. Ljuset är mycket lättare att se allt det positiva medans mörkret tar framd et negativa. Och visst är det självklart. Mörker har alltid varit något negativt på vissa sätt.. Se bara på en skräckfilm tillexempel. skulle aldrig vara lika äckligt om det var i dagsljus men massa mysiga lampor, färgglad inredning.. Eller hur?

Men varför har mörkret blivit något negativt, något man som liten alltid varit rädd för ( förövrigt så sover jag alltid med tänd lampa om inte christian ligger bredvid mig, då kan det vara kolsvart.. Men då känner jag mig trygg och inte rädd alls) Är det medfött eller är det samhället som byggt upp rädslan för mörker?

Nu menar jag såklart inte att alla är mörkrädda eller tycker att mörker inför nåt negativt, nejdå, jag utgår endast från mig själv och mina tankar..

Det var allt från mig just nu..

XoXo
K (Den mörkrädde jäveln)